Idévärld kontra sinnevärld

Kanske har jag en alldeles för idealisk syn på kärlek.
Jag tänkte på Platons idévärld när jag gick hem. Han ansåg att det finns en perfekt idévärld, som vi aldrig kan nå, oberoende av betraktare och därför evig. Vi lever i en sinnevärld som bara är en dålig kopia av idévärlden.
Jag började då tänka runt detta och min syn på kärlek och hur jag vill att den ska vara. Alla vackra kärleksfilmer är min idévärld och kärleken jag upplever är sinnevärlden. Det blir aldrig lika vackert och perfekt som i filmerna. Det är precis det Platon menar. Idén är så perfekt och vi kan aldrig nå det där perfekta.
Problemet är väl då att jag är alldeles för nära idévärlden. Jag kan se den när som helst och blir då påmind om hur ofullkomlig min värld är. Jag vill ha den där ovillkorliga kärleken som överlever allt. Jag vill ha den där kärleken som håller sig lika stark i alla år. Men den finns kanske bara som idé.
Här har jag suttit och mått dåligt över att Daniel betett sig annorlunda. Visst har han väl det, men det kanske är jag som måste förändras. Jag måste kanske släppa min idé om det perfekta förhållandet och inse att det jag har är så perfekt som det kan bli i min värld.
Jag lever inte i någon hollywoodfilm där det finns manus och omtagningar. Här får man bara ett försök och det gäller att göra det bästa man kan av det man får. Jag måste försöka acceptera att människor har brister och att det inte kan vara underbart hela tiden.
Istället för att bara sitta och fundera över vad som är fel så måste jag gå direkt till källan, Daniel, och ta reda på vad som hänt. Jag måste hoppas på att han känner sig tillräckligt bekväm med mig att han berättar vad han känner. Ingenting är perfekt men om jag bara anstränger mig lite kan jag nog komma en bit närmre mitt extrema ideal.


Tonight will be the night that I will fall for you, over again.
Don't make me change my mind.