Kärlek

Det här året har bjudit på mycket kärlek, i olika former. Det har flirtats, strulats, älskats men hjärtan har också brustit. Tänk så mycket som händer på ett år.
Jag började året som singel. Väldigt singel. Tänk en blandning mellan Carrie och Samantha. Jag hade inga problem att få det jag behövde. Nu låter jag som världens slampa men om vi säger så här. Det var många olika strul men samma person "för natten". Min nattlige vän var dock inte den bästa av människor och det var väl lite jobbigt.

Sen kom Albin in i mitt liv och jag föll något otroligt hårt. Vi hade känt varandra i fem år utan att träffats men nu var det dags. Allt kändes så bra och vi älskade varandra från första stund. Det kändes som att inget skulle kunna komma mellan oss. Tyvärr så gjorde avståndet det. Han slutade lita på mig och trodde jag hade varit otrogen och lämnade mig. Jag har aldrig varit så förstörd. Jag klarade inte av dom lättaste saker eftersom vad jag än gjorde så fanns något där och påminde om honom.
Jag var krossad. Länge. Och jag dränkte mina sorger med fest och strul. Problemet var bara att det endast hjälpte för stunden. När jag sedan kom hem så var han där igen. Under två månader grät jag. Under två månader var jag en robot. Jag gjorde det jag skulle men jag var inte där. Mina murar byggdes upp igen.

Sommaren bjöd på flirt, som den ska. Jag kände att jag började komma tillbaka. För varje strul kände jag att jag fick tillbaka kontrollen. Inga känslor och allt var på mina vilkor.
Albin blev ett vackert minne, nästan en dröm, och vi gick tillbaka till att vara vänner. Det fungerade kanske inte så bra det heller. Vi var elaka mot varandra. Som tur var hade jag byggt mina murar tillräckligt högt vilket inte tillät honom att krossa mig igen.

Hösten kom och blåste bort alla galna sommarkvällar. Jag byggde mina murar tjockare och jag blev mig själv igen. Jag bestämde mig för att aldrig, aldrig, låta någon komma så nära igen. Jag lyckades ett tag. Jag var den jag skulle vara. Singel. Ensam och stark. Mig själv.

Men vad händer när man slutar leta? Jo då dyker han upp. Han den där som lyckas ta sig genom alla murar man byggt upp. Han med blicken, humorn, kroppen. Av någon anledning släpper man in honom också. Lite försiktigt. Och på en gång blir man besviken. Det är klart han har en tjej på G. Varför skulle han inte? Han är ju perfekt. Och han är tydligen kär också. Det berättar han ju eftersom han är en vän. Fuck it! Och nu är det för sent. Nu är murarna redan nedbrytna och allt som finns i huvudet är han.

Jag tog en resa till Sundsvall och tänkte att där kunde jag ha kul och slippa tänka på killar och kärlek. Men han följde med. I telefonen. Varje dag kom dom där meddelandena som fick mitt hjärta att slå extra slag. Jag bestämde mig då för att inte ge upp. Visst, han försöker med en annan tjej men jag tänker vänta.
Min kära Fille var motivationen. Han har väntat i över ett år på en tjej och kan han så kan jag.

Väl hemma igen så fick jag en kväll med denna kille. Vi bestämde oss för att ta en fredag och ha kul. Det bästa med denna kväll var att jag hade öppet mål. Han berättade några dagar tidigare att det inte hade fungerat med tjejen. Praise the lord!!
Vi gick då ut på krogen och hade riktigt kul. Vi umgicks med vänner till mig, och vi hittade varandra. Jag sov hos honom den natten, och natten efter det. Och det blev vi två. Jag fångade den jäveln! Haha. Skämt åsido.. Jag tror aldrig jag varit så lycklig. Han är helt rätt på alla sätt. Det han gör med mig, det han får mig att känna är helt galet. Jag älskar honom helt enkelt, min Daniel.

Nu är detta år slut och förhoppningsvis bjuder nästa år på mindre hjärtesorg och mer mys. Kanske blir det till och med vuxenpoäng och flytt till gemensam lägenhet med älsklingen min. Jag hoppas i alla fall på många fina stunder framöver. Det är ju vår tid nu.